Sorgens djupa hunger...
... är något som vi alla behöver, trotts att den är djup och mycket isolerande.
Som en svart ridå inför ett uppträdandes slut...
När vi alla mister något som vi hållit kärt så brister vi även... men det är dem där bristningarna som även gör att vi kämpar, för när vi var små så föll vi ner på marken och skadade oss, några ordentliga skrapsår på knäna eller händerna fick oss att fälla några tårar för det gjorde så ont...
Men vi ställde oss upp igen för att kämpa vidare.
Men vissa orkar inte kämpa och då måste vi som vänner och nära finnas till hands för att bryta denna onda cirkel som omsluter oss i våran egna värld, för endå måste även vi få lycka och ljus i våran närvaro då man sträcker ut en öppen famn och välkommnar en in i värmen...
just denna person som jag nu vet om har haft det svårt ska jag nu räcka fram en hjälpande hand, ge en riktigt varm och älskad kram, en axel att gråta mot och en puss i pannan för lidring av en ganska liten men omhändertagande ändamål...
Nu så ska jag finna mig i mina filosofiska tankar och sluta mina ögon och in finna mig i drömmarnas rike där allt är möjligt!
